Nu kommer ni få höra lite om min första inläggning på mandometerkliniken

Del 7 , första inläggningen på mando

Den 20e december 2009 lades jag in på heldygnsvården. Det var på en måndag, och fredagen innan hade jag varit på det där läkarbesöket som jag berättade om tidigare. Jag åkte till Flemingsberg med mamma och fick min behandlare P , en supergoo människa. Tänk lite Anders Bagge.

Jag åt inte alls mycket vid detta tillfälle och det mesta jag hade i munnen spottade jag ut. De försökte desperat få mig att börja äta mat igen på mando men jag kunde inte komma ifrån mitt spott-beteende och de första veckorna ersatte jag allting med näringsdryck. Jag började få mycket tvång och blev rejält påverkad av de andra inlagda. Jag hade det även extremt svårt med att vara stilla och slappna av i början. Tog varje tillfälle i akt och röra på mig. Spenderade julafton på heldygnsvården och hatade varje minut av det. På nyårsafton fick jag persmission över natten och var hemma med familjen. Det var så otroligt skönt att få komma hem.

  (rotera på bilden)

Men på nyårsdags-morgonen smet jag hemifrån. Istället för att ta taxin tillbaks till mando satte jag mig på ett tåg och åkte iväg till Karlstad, och till farmor. Utan att ringa mando, såklart. Alla blev panikslagna och polisen kopplades in. Var hos farmor i ett dygn innan jag åkte tillbaks till mando.

Jag var extremt deppad och hade tappat livslusten helt kan man säga. Mitt matschema skulle ökas och jag hade panik hela tiden. Försökte göra allt för att undkomma maten. Då jag var hemma på permission en kväll tog jag en överdos av tabletter och fick spendera två dygn på medicinavdelning. Kom åter igen tillbaks till mando och det blev åter igen kaos med mitt matschema. Jag var väldigt manupilativ och ändrade mycket på schemat. Åt aldrig det jag skulle, det blev alltid att jag fuskade någonstans under dagen.

Dagboksinlägg 15 januari 2010
"Idag är det första dagen för mig med mitt nya matschema, hjälp! Känner mig inte direkt superpeppad. Allting känns bara för mycket. Följer jag det här schemat 1 eller 2 veckor kommer jag se ut som en elefant.

Skulle vila gemensamt med de andra idag och det var SÅ jobbigt. Jobbigt att alla andra var så stressade och oroliga. Jag låg där och hade precis börjat slappna av då jag råkade titta ner på mina lår som jämfört med de andras lår var GIGANTISKA.

Dagen har ändå runnit på ganska bra. Jobbigt att behöva äta en sån stor frukost bara. Jag känner sån stor skuld över att jag har så mycket. Imorgon ska jag hem en stund , känns super. Mamma och jag ska ha en spa-eftermiddag.

Jag börjar oroa mig inför nästa vecka då A, I och K är tillbaka. Fy! Vill inte alls ha att göra med dem.

Nu på kvällen blev det lite jobbigt och jag var bara tvungen att byta ut min banan på kvällen mot en apelsin då jag inte klarade av att äta bananen. "

 

Dagboksinlägg 20 januari 2010
"Fyfan vilken dag!
På morgonen hade jag samtal med M, dietisten. De ska tydligen höja mitt schema, IGEN. Fan, ska de aldrig räcka? Kan de aldrig sluta höja schemat?

Har gråtit större delen utav dagen och när jag skulle kryssa i frågor om hur jag mådde skrev jag att jag inte hade någon livslust vilket gjorde alla orolig. Nu har jag mer bevakning på mig igen. L ville att jag skulle skriva på ett kontrakt där jag lovade att inte rymma, skada mig eller ta tabletter. Grät mig igenom resten av kvällen och natten. Stor rädsla inför morgondagen. "

Jag blev skickat till psyk i några dagar efter att ha brytit mitt "livkontrakt". Jag halkade ur matschemat och fastade praktiskt taget under dessa dagar. Det funkade helt enkelt inte att vara på mando. Så fort jag kom tillbaks från psyket började jag rymma hem var och varannan dag.

Dagboksinlägg 28 januari 2010
"Idag var det en stressad och orolig dag och jag gick på helspänn hela tiden. Det var extra kämpigt att äta och jag kände att "nu klarar jag inte mer". Efter lunchen stack jag hem till pappa där jag äntligen fick lite lugn och ro och där jag fick vara för mig själv en stund."

En eftermiddag i början på februari fick jag sätta mig ner tillsammans med mamma, pappa, min behandlare och läkaren. De förklarade för mig att det här inte funkade. Att de inte kunde ha mig som patient om jag höll på som jag gjorde. Att de inte kunde ha en patient som ständigt rymde och tog överdoser. Så de beslutades att jag skulle skrivas ut från behandlingen.

Jag kom senare tillbaks några månader senare i mycket värre skick, men mer om det senare.