Jag är ju som sagt en riktig känslomänniska. På gott och på ont. Jag har ganska nära till skratt och skrattar mycket, vilket såklart är bra, men jag har också extremt lätt till tårar. En liten sorglig sak på tv, tårarna rinner. En sorglig låt på radion, tårarna rinner. Om någon säger en kommentar som uppfattas fel, tårarna rinner.

Jag tycker på riktigt att det kan vara jobbigt att vara en sådan känslomänniska. För det är många som blir rädda när man visar sina känslor. De flesta är inte vana vid det. Pratade om det här med ett gäng människor i torsdags. Vi i vårt samhälle är inte vana vid känslomänniskor. Man förväntas att ständigt vara glad, men att visa sig arg eller ledsen är inte lika mycket accepterat. Det anses "fult". En ung tjej ska vara glad och artig. Jag stämmer då rakt inte in på den bilden. Jag agerar ut vad jag än känner. Men visst, sedan finns det gränser. Ibland får även jag lägga band på mig själv. Jag kan inte om jag känner mig lite småledsen stå och storböla på tåget för då kommer jag garanterat få folks blickar på mig. Men jag är inte rädd att gråta ut om jag behöver det. Jag vet inte hur många utav mina samtal med olika behandlare jag haft då jag börjat storgråta mitt i våra samtal.

Men vet ni? Jag behövde det! Det är en sådan otrolig lättnad att få agera ut det man känner. Inte gå och hålla det inom sig. Gråt om du är ledsen, skrik om du är arg, skratta om du är glad. Var inte rädd för dina känslor. Skulle jag hålla för mycket inom mig skulle jag brista. Så jag kan faktiskt säga att jag är stolt över att jag vågar visa känslor. Jag har haft svårt att erkänna det tidigare men nu idag kan jag stå för det.

Men det här med känslor HAR förstört mycket i mitt liv och är en utav de stora anledningarna till att jag blev sjuk från första början. Jag var väldigt känslig som liten och grät lätt, någonting de andra började reta mig för och på så sätt startade 9 långa år utan mobbning. Mobbningen i sin tur, tillsammans med en dålig sjävkänsla och osäkerhet gjorde så att började svälta mig.
Man får oftast inte anorexi/bulimi/uns bara för att man vill bli smal. Det finns oftast någon mer bakomliggande faktor i det hela. Och i mitt fall var det var mobbningen.

När jag började svälta mig och tappa i vikt märkte jag att känslorna försvagades. Jag grät inte lika mycket, kände inte lika mycket ångest eller panik och blev inte lika arg. Det var ju skönt. Samtidigt som jag heller inte kände lika mycket glädje. Alla känslorna började försvinna mer och mer. Tillslut kände jag inte någonting längre. Jag var bara helt tom. Apatisk. När svälten fortlöpte försvann även min hörsel och en del av synen. Jag gick in i min egna lilla bubbla och på något sätt tyckte jag att det kändes skönt. Jag behövde inte bry mig om någonting längre. Jag kunde bara vara.

När jag nu äter bättre och har en bra vikt så har alla känslorna börjat komma tillbaka. Jag blev livrädd till en början för jag var så ovan att känna alla dessa känslor så stark som jag gjorde . Blev rädd för mig själv och tankar om barndomen kom tillbaks. Jag hatade mig själv för att jag var så känslosam. Vad var fel med mig? Men nu har jag lärt mig att jag är den känslomänniskan som jag är och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Vi är de vi är och ska inte behöva ändra på oss själva.

KÄNSLOR ÄR FINT!

 

Jonas

18 februari 2014 15:18

Jag har aldrig tänk på att känslor kan avta ju mindre energi kroppen har att tillgå, men när jag tänker på det så är det egentliggen så självklart!

Men du vet att ju större hjärta man har ju känslosammare är man, och du är den känslosammaste person jag vet ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...