Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det finns så mycket att säga. Ibland älskar jag dem mer än allt i hela världen och ibland hatar jag dem. Men de har trots allt varit viktiga för mig och gjort mycket fina saker för mig.

Mamma;

Heter Eva och är 47 år. En supermamma på alla sätt och vis. Vi tycker lika om mycket saker och har ganska lika smak om saker och ting. Musik, filmer, kläder m.m Vi åker ibland ut och gör små saker för oss själva jag och Mamma.

Minns i våras när jag åkte in till akuten tillsammans med henne. Hur ledsen hon var och hur hon grät för min skull. Det var mamma jag var ute tillsammans med på min första lilla permission på mando. Minns hur vi var ute och körde med rullstolen hon och jag.   

Pappa;

Heter Björn och är 52, tror jag. Vår relation har genom åren varit lite trasslig och rörig. Det har varit mycket bråk mellan oss om allt mellan himmel och jord. Kanske för att vi är så lika?

Inte lika på så sätt att vi har samma intressen direkt men lika i sättet och personlighet. Jag är nog även den utav mina syskon som är mest lik honom i utseendet. Kanske inte nu men jag var lik honom som barn iallafall.

När det ändå kommer till kritan tycker jag om honom. Även han var ett fruktansvärt stort stöd till mig när jag var inlagd i våras. De dagarna jag var extra ledsen och upprörd var han alltid bara ett telefonsamtal ifrån mig. När jag ringde/sms:ade och sa att jag ville ha honom där tog han bilen/tåget och var där en stund senare. Bara för min skull.   

Så, ja visst kan jag hata mina föräldrar ibland. För allt deras snokande. Övervakande. Oroande. Bråkande. But at the end of the day I still love them.

Vill bara tipsa om en helt underbar film som jag såg i fredags.

Dear John. Handlar om två personer som lär känna varandra en sommar under två veckor. Killen jobbar inom det millitära och är hemma på permission. De blir kära i varandra men tvingar skiljas när han ska tillbaka ut i kriget. De bestämmer sig för att ändå försöka hålla kontakt med varandra och deras realtion håller i sig tack vare att de skickar brev till varandra. Huvudpersoner är ;

Amand Seyfried och Channing Tatum.

En så himla fin och sorglig film. Jag satt och grät floder till den i fredags. Det var så fint, romantiskt, vackert. Allt som behöver finnas i en bra film fanns där. Det var scener då tårarna aldrig tycktes ta slut. Ni MÅSTE seriöst se den. 5 stjärnor utav 5.

Dessutom är Amanda världens vackraste. Och hon sjunger fint med. Kolla bara in;