En speciel dag just idag. Ingen runt omkring mig vet vad som hände där, för just ett år sedan. Ingen kan inse eller förstå just hur det kändes. Hur hemskt det kändes. För det gjorde det verkligen. Den 20e december 2009 är ett fruktansvärt datum. Ingen kan nog förstå hur ont det gör i hjärtat av att behöva minnas allt det som hände.Tyvärr kan jag inte glömma det heller. Minnena jag har inom mig kommer alltid finnas kvar.

Det känns lite som igår. Då jag och mamma satte oss på tåget den kalla vintermorgonen. Påväg in till flemmingsberg och huddinges sjukhus. Vi hade fått en detaljerad beskrivning av hur vi skulle ta oss fram. "Ni går rakt fram till ni ser novum-huset" hade han sagt, läkaren vi träffade bara några dagar tidigare.

Vi gick in genom portarna, åkte upp till våning 4 , och där stod vi, utanför ingången till mandometerklinkens heldygnsvård. Blev mötta av en medelålders kvinna med rött hår, Nina, som hälsade mig välkommen och erbjöd sig att visa oss runt. Vi gick igenom avdelningen och jag blev visad till mitt nya rum.Allting kändes fortfarande bara som ett enda stort skämt. Det kunde inte vara verklighet. Men det var det.

Blev senare avdroppad i en fotölj inne på avdelningen där jag blev sittandes i något som kändes som evigheter medan mamma fick prata med diverse personal på avdelningen. Sedan gick hon och lämnade mig där, alldeles ensam med mina tårar. Kände mig så bortstött. Som en liten hundvalp som matte nyss har lämnat av på dagis för första gången.

Sedan kom några veckor utav rent helvete. Men det kan jag inte skriva om nu för tårarna räcker inte till.

En sak vet jag iallafall. Jag ska aldrig mer tillbaka dit igen. Aldrig i livet.