Nu kommer jag berätta om min högstadieperiod som var riktigt jobbig. What can I say, jag var helt rubbad i huvudet under den perioden.

Del 4; Högstadiet

Jag fick äntligen börja skolan igen, efter sammanlagt ett år på olika behandlingar. Jag kände mig så himla glad. Såg fram emot att börja det normala livet igen. Men då jag kom tillbaka till skolan värkade det som att folk hade ändrat synen på mig. Jag hade varit borta så pass länge att folk bara tyckte jag var konstig när jag kom tillbaka. Folk såg mig som ett freak. Ett missfoster. En konstig person helt enkelt. Och jag blev åter igen utanför. Trots att jag vid flera tillfällen försökte ta mig in i gänget igen så lyckades jag inte särskilt bra. Ingen förstod varför jag hade varit borta så länge. Ingen förstod att jag var sjuk, de tyckte enbart att jag var konstig.
Killarna skrek "jävla anorexioffer" åt mig i korridorerna och ute på rasterna.
   

I slutet på 7an lärde jag känna en tjej ifrån parallellklassen. Hon var den första på länge som jag fick riktigt bra kontakt med och hon var inte taskig mot mig som de andra. Hon dömde inte ut mig, hon ytnyttjade inte mig.
Vi pratade mycket och hon berättade för mig att även hon hade ett förflutet med ätstörningar och att hon kunde förstå mig. Hon berättade även att när hon hade sina värsta ångestattacker brukade hon skära sig, för det hjälpte tydligen. Jag blev nyfiken och intresserad. Hur skönt skulle det inte vara om all ångest försvann? Så jag började skära mig. Först blev det bara litegrann men efter en period var jag fast. Beroende. Det gick inte en dag utan att jag skar mig. Att se blodet rinna fick mig att känna mig lugn på något sätt.

 

I 8an fick vi en ny lärare i skolan, Pernilla. Hon skulle från början vikariera för en annan lärare men blev kvar på skolan ganska länge. Jag hade henne i engelska och idrott. Jag tyckte om henne från första början, hon var så himla speciell. Och hon var så snäll mot mig. Hon såg mig. Brydde sig. Jag var så oerhört lättpåverkad under denna tid och jag sög åt mig allting. Så fort någon person var lite snäll mot mig så blev jag så oerhört tacksam och ville göra vad som helst för att den personen skulle stanna hos mig. När jag märkte att Pernilla var snäll så började jag mer och mer se på henne som en vän istället för en lärare. Jag fick seriöst för mig att vi var kompisar. Det hela gick snabbt över styr. För jag blev så oerhört svartsjuk och arg så fort Pernilla riktade uppmärksamheten mot någon annan i min klass. Hon skulle bry sig om mig, bara mig.

Jag gjorde ALLT för att få Pernillas uppmärksamhet. Väldigt dumma och fula saker. När vi hade origentering i skogen på idrotten hade jag skurit upp mina armar lite extra kvällarna innan och såklart så använde jag då även kortarmat när jag sprang i skogen, bara för att Pernilla skulle få syn på mina armar och bry sig om mig.
Jag minns även en gång efter idrotten då jag fall ihop i omklädningsrummet. Jag hade nämligen tagit en överdos utav tabletter den morgonen. Precis som jag hade önskat kom Pernilla och tog hand om mig samt åkte in med mig till sjukhuset. Jag kände nångonstans inom mig en sjuk glädje, kände att jag hade lyckats nu. Att få bli omhändetagen utav henne på det sättet hade varit ett utav mina "mål" . Även där växte mitt andra beroende fram. Överdoser.

Förlåt Pernilla. Jag skäms så oerhört för vad jag gjorde mot dig. En vacker dag ska jag söka upp dig och be om förlåtelse.

Då jag blev så väl omhändetagen av Pernilla efter den första överdosen och mitt huvud mindes det så gjorde jag kort därpå ännu fler överdoser. Om jag verkligen ville dö? Jag vet inte riktigt. Ibland kände jag mig så deprimerad, förvirrad, ledsen och ensam att jag ville det, men mest av allt ville jag väl bara få bli sedd kanske? Eller bara få komma bort från den jobbiga vardagen jag levde i?

 

Vid höstlovet i 9an fick klassen beskedet om att Pernilla var gravid och skulle gå på mammaledighet efter jullovet. Alla andra grattade henne och var glad för hennes skull medan jag satte mig ute vid kapprummet och grät. Jag var helt förtvivlad. Förstörd. Pernilla fick bara inte sluta. Hur skulle jag någonsin klara mig om hon inte fanns kvar? Jag hatade hennes ofödda barn som kom och förstörde allting. Jag trodde på riktigt att min värld skulle rasa utan Pernilla. Så jag gick in i en djup depression.


Maten, som under åren i högstadiet hade börjat funka helt okej blev nu sämre igen och lusten för att börja svälta sig igen ökade enormt. För då kanske hon skulle se mig igen? Resultatet av det blev bara fler besök hos skolsystern och jag fick inte alls den där uppmärksamheten som jag strävade efter. Var ofta ledsen och grät varje dag.

Jag grät även floder på skolavslutningen i 9an och var ledsen över att behöva lämna min gamla grundskola och börja gymnasiet. Jag var rädd för den stora förändringen. För även om jag inte hade så mycket vänner i grundskolan så hade jag ändå gått där i 9 år och kände en viss trygghet där. Jag kände de flesta lärarna och var rädd för att lära känna nya människor.