Lorde - Royals

Idag har jag legat hemma med feber. Så himla typiskt. När jag är ledig så slår febern till. Eller ledig och ledig, jag är ju alltid ledig nu men jaja   .
Hade tänkt hitta på något kul idag men har mest legat i soffan. Så ovärt!
Var lite småsjuk igår också men pallrade mig iväg till capio ändå bara för att få träffa den fantastiskt underbara sjukgymnasten fast så fort jag satte foten innanför dörren därhemma kände jag att febern började komma tillbaka igen.

Seriöst! Jag brukar aldrig vara sjuk annars. När jag var mager och underviktig fick jag aldrig feber eller liknande. Och nu känns det som att jag är jätte infektionskänslig. Som att kroppen vågar "tillåta" sig själv att bli sjuk nu. Min kropp är och kommer alltid förbli ett mysterium.

Jag har en auditon som jag har planerat att gå på i helgen så jag hoppas jag kan gå dit utan feber.

  

Nejdå. Inte direkt. Men nästan.
Eftersom att jag är den lilla plugghäst som jag är sitter jag just nu och knåpar på ett skolarbete som jag ska hjälpa en kompis med. Men det är faktiskt kul, jag har inget emot det liksom. Nu när jag ändå bara är hemma idag så är det rent utav kul att få ha någon sysselsättning. Dessutom får jag känna mig som en bra person när jag hjälper en vän i nöd , haha.

Lite skön musik jag lyssnar på för tillfället.


Toto- I´ll be over you


Dixie chicks - Not ready to make nice


Det är faktiskt en bra dag. Jag känner mig på väldigt bra humör. Förutom en liten ynka sak. Strömsholms djursjukhus ringde nämligen mig i förmiddags och frågade om jag ville sommarjobba där. YES! Men sedan kom vi till den där lilla detaljen med körkort och bil. Det går inte att komma till Strömsholm på annat sätt än med bil. SJUTTON också! Så förutom den lilla detaljen har allting varit bra. Men nu blir jag bra mer taggad på att skaffa körkort istället!

  

Dagen har utbringat många känslor inom mig. Jag lär mig ständigt nya saker om mig själv. Tror alltid att jag lärt mig allt men blir förvånad varje dag då nya saker kommer upp. Kan man ens bli full-lärd?

Suttit och klottrat ner mitt favoritcitat på massa lappar idag.


         

 
Och det är så sant! Allt jobbigt du går igenom får dig att växa som människa. Alla erfarenheter får dig att mogna. Jag kan ibland känna mig äldre än min ålder pga allt jag varit med om, samtidigt som jag även kan barnsla till mig rejält när jag känner för det. Härligt att kunna svitcha sådär. Men citatet stämmer iallafall så jäkla bra. Alla vi som klarat oss igenom jobbiga perioder är starka. Vi är överlevare.

Hade ett sjukt bra och givande samtal idag med en fin person som fick mig att tänka om både 1 och 2 gånger. Vad fan är det för mening med att sitta här och klaga och jämra sig om att allt är skit när det finns så mycket roliga saker att göra ute i livet. Jag har så mycket saker att se fram emot. Varför kan jag inte kämpa lite mer för de målen? Fan Sofie, ryck dig i nackskinnet och bara kööör! Sitt inte hemma och deppa.



Min vecka ser rätt full ut med kompis-träffar, klättring och tv-inspelningar. Sedan så har jag fått lite svar från några jobb också, arbetsintervjuer.


  

Och så är den kalla vintern här. Hurra kanske vissa säger, helvete kanske andra säger.
Kan inte påstå att jag är överlycklig. Det är fint att titta på. Mysigt att sitta inne och gosa i någon varm filt men inte lika mysigt att springa runt i snöstormen. - 10 var det hemma hos mig i förmiddags.

Har spenderat dagen med Angelica på fjärilshuset. Asså barnminnen! Fast det var inte likadant nu som jag kom ihåg det. Nu har de även lagt till en stor hajtank mitt i allt så jag fick lite Universeum-feelings.
Såg på finfina fjärilar och blev kompis med en söt grå papegoja som busvisslade till mig flera gånger. Söt.

 

Det värsta med kvällarna och nätterna är att man tänker så jävla mycket. Jag ligger och försöker summera min dag som varit. Det har inte riktigt varit den bästa dagen. Snarare tvärtom.
Det har varit årets första behandlingsvecka denna vecka. Idag och i tisdags har jag varit där. På den där behandlingen jag önskade att jag slapp gå igenom. Jag är så sjukt trött på att ständigt gå från behandling till behandling. När fan ska jag få må bra? När ska jag få bli frisk ? Vilken behandling kommer kunna hjälpa mig? Kommer någon behandling kunna hjälpa mig?  Eller är det meningen att jag inte ska gå någon behandling? Att jag ska klara mig på egen hand och bli frisk med tiden? Gör detta mig bara sjukare i tankarna?

 

Vet inte riktigt vad det har varit för fel på mig idag men jag har bara varit så himla ledsen. Har nästan gråtit konstant. Från det att jag kom till sjukhuset tills nu ikväll har tårarna bara sprutat och det värsta är att jag inte riktigt kan identifiera vart all den här ledsamheten kommer ifrån. Varför tårarna inte kan sluta rinna.
Vid ett tillfälle idag hos sjukgymnasten skulle man ligga på taggiga bollar, och vid ett tillfälle så kom jag åt en viss punkt på min rygg och då åter igen sprutade mina tårar. Helt omedvetet, okontrollerat. Läskigt. Jag blir fan rädd för mig själv asså. Alla dessa starka känslor. Jag är ett känslomonster just nu. Jag hatar att gråta så mycket som jag gör. Hatar att folk ska behöva se mig vara så ledsen.

 

Jag kommer låta negativ just nu, även fast det inte är meningen. Men jag känner mig så jävla tom. Så sjukt jävla tom. Jag ligger om nätterna och ser mitt "gamla jag" sagta men säkert försvinna och suddas ut. Den personen jag förut var finns snart inte längre kvar och det gör ont. Så himla ont. Jag kan inte riktigt hjälpa det men jag saknar henne. Den magra, sjuka, ynkliga lilla tjejen som ständigt åkte ut och in på akuten. Som behövde tas hand om.

Nu är jag "normal" och förväntas klara mig så jävla bra. Förväntas må bra nu och förväntas jobba, plugga eller på något annat sätt vara aktiv. Det syns inte längre på mig att min insida inte mår bra. Får så himla mycket press på mig och folk förstår inte varför jag tex inte orkar med ett heltidsjobb. Folk blir sura då jag inte alltid orkar ses. Give me a break, snälla. Om ni bara visste vilka demoner jag ständigt plågas med. Ni skulle inte vilja leva en dag i mina skor.

När jag satt i rullstol på mando brukade jag tänka att "det skulle vara hemskt att gå upp till en normal vikt men samtidigt inte må bra i huvudet" . Och det är precis så det är just nu. Min värsta mardröm blev sann. Jag har svikit mig själv?

 

Sedan så är det ju dethär med de andra patienterna. Jag blir så.himla.triggad Så sjukt triggad. Jag hatar att jag blir det. Jag vill inte bli det. Men det ända jag tänker på när jag ser de andra är "jag vill också tillbaks dit" "jag vill också bli smal igen" Jag försöker att stå emot så mycket det går, det försöker jag verkligen. Försöker gå in i mig själv och bara strunta i de runt omkring mig , men det är svårare än vad man tror.
När jag ser de andra får det mig att vilja gräva ner mig i ett hål och svälta mig i veckor.

Visst, det där med kroppen känns LITE bättre än i somras. Någon mickrodel bättre kanske, men inte mycker mer än så. Jag vill fortfarande spy på min egna spegelbild. På mina knubbiga/runda kinder och min kurviga kropp a lá utvikningsmodell. Jag vill inte ha dessa kurvor. Är inte redo eller mogen för dem. Jag försöker upprepa ett mantra inne i mitt huvud att "jag är fin som jag är" och att "utseendet inte är allt".


Ska försöka stryka ett sträck över den här skit-dagen och gå vidare imorgon. Försöka ignorera att det gör ont.


Keep beeing strong sunshines
  

Under mina långa sömnlösa nätter måste man ju underhålla sig på något sätt, right?
Jag har på senare tiden blivit lite smått besatt utav att titta på gamla big brother klipp. Ligger i min säng mitt i natten och skrattar ihjäl mig åt alla galenskaper de hittar på inne i huset och alla uppdragen de får.
Om jag är på dåligt humör så är det bara att slå på något big brother avsnitt så höjs mungiporna. Skulle själv faktiskt kunna tänka mig att vara med där - om det inte var några kameror och om det inte sändes i tv.



Just nu är jag inne på big brother 2011 och har snart betat av iallafall halva säsongen.


Asså HAHAHAHAHAH kan inte sluta garva   

På 2014.

Mitt år började helt fantastiskt med firande på Skansen med två fina vänner. Mitt roligaste nyår på många många år. Och nu har vardagen dragit igång igen. I hate it, för då betyder det att alla andra "normala" återgår till skola/jobb medan jag bara blir sittandes här hemma på mitt stora arsle. Jag vill bara skrika till alla att "jag vill också ut i livet nu, jag vill också jobba". Hatar att känna mig så onormal.

 

Roligast som skett den gångna veckan är att jag varit på husdjursmässan och jobbat för Stockholms katthem. Stället där jag verkligen känner mig som hemma. Där jag blir accepterad och älskad för den jag är.

Tillbaks till första behandlingsdagen nu igen. Men jag ska inte klaga, det är rätt skönt att få komma dit ändå och lätta sina tankar och sitt hjärta litegrann. Sedan att få träffa alla fina människor där. Har absolut ingenting negativt att säga om någon.

Dagens tårar; fick ett tråkigt besked om ett extrajobb jag hade sökt. Kände att jag blev nedslagen mot marken och sparkad på men jag ska försöka resa mig upp igen. För jag vägrar acceptera flera nej:svar.