Detta kan bli ett väldigt långt inlägg så jag tror jag kommer ta en del nu och fortsätta med resten imorgon. Kan iallafall säga att 2010 har varit ett väldigt händelserikt år. Livet har gått från svart till vitt. Jag har gått från död till levande.

Januari

Mitt år började med att jag rymde hemifrån. Jag var inskriven på mandos heldygnsvård vid den tiden. Hade vart hemma över kvällen för att få fira nyår med familjen och sen när jag skulle tillbaka till mando rymde jag hem till farmor i Karlstad istället. Alla blev rasande och väldigt arga/oroade/ledsna men det sket jag såklart i då.

Den här månaden kantades utav mycket dumheter. Allting gick skit i behandlingen. Jag överdoserade tabletter och fick åka in till akuten, jag blev inkörd på psyk under ett par dagar efter att ha förklarat att jag ville ta livet av mig.

Februari

Blev utskriven från behandlingen. Det funkade ändå inte alls för mig där eftersom jag aldrig gjorde som de sa eller följde deras regler.

Försökte återuppta skolan igen med förhoppning om att jag kunde fortsätta där jag slutat och hoppa in i min klass igen. Gick på möte med min mentor och rektor men fick ett blankt nej av dem som inte tänkte tillåta mig att fortsätta skolan då jag var i för dåligt skick både fysiskt och psykiskt. Skrevs ur skolan.

Blev totaldeppad. Gick mest runt hemma om dagarna och gjorde igenting. Visste inte längre vad jag skulle göra med mitt liv och det mesta kändes värdelöst. Kusinerna kom upp på besök till oss en helg men jag kunde inte riktigt glädjas åt det då.

Mars
Livet var inte kul alls. Men för att ändå få någon slags vardag började jag ta mig an lite småjobb här och där. Det var städning, barnpassning och hundpassning. Vet inte riktigt hur jag orkade egentligen.

Maten gick sämre och sämre. Vid det här laget hade jag slutat äta helt. Det enda som nuddade mina läppar var te och kaffe. Inget annat. Kom någonting annat nära min mun stod jag och spottade i timmar efterråt. All energi var borta.

En eftermiddag började jag må riktigt dåligt. Hade varit ute med en
utav hundarna jag passade och fick riktigt ont i hjärtat. Blev orolig och samma kväll åkte jag och mamma in till akuten. 
Det upptäcktes att jag var uttorkad, hade låg puls och blodtryck, var kall samt att mina inre organ hade börjat ge upp. Levern och njurarna hade blivit starkt påverkade utav svälten och fungerade inte som de skulle. Mitt kaliumvärde(som b.l.a ser till att hjärtat slår som det ska) var på tok för lågt vilket kunde ha orsakat hjärtattack i vilken sekund som helst.  

          

April

Blev bara sämre och sämre. Efter mitt besök på akuten vart alla riktigt oroliga. Åkte med familjen upp till farmor för att fira påsk men det blev inte riktigt den underbara påsk jag hoppats på. Alla var ständigt på mig om hur dålig jag hade blivit.

Mina föräldrar ringde desperant runt och försökte få in mig till mando igen.
Den sista veckan innan jag kom in märkte jag själv hur svag jag faktiskt var. Hade inte ork till någonting längre. Orkade inte dusha eller sköta min hygien eftersom det var så fysiskt jobbigt att gå och ställa sig i dushen och dusha så det lät jag bli den sista tiden. Gick även runt i samma kläder alla dagar eftersom jag inte orkade byta om då jag var så svag. Slutade med att jag bara låg där i soffan, som ett lik. Som ett dött spöke. Då kände jag verkligen att döden var nära. Att jag inte skulle överleva våren.

Men hjälpen kom ändå. Den 21 april fick jag en plats, och blev inskriven på mando ännu en gång. På heldygnsvården.  Fick samma behandlare jag haft tidigare så det kändes tryggt och skönt iallafall. Men sedan när jag kommit dit kom den andra chocken.  Jag var tydligen i så pass dåligt skick denna gång att det var "fara för mitt liv". Mitt bmi var så lågt så de var tvugna att ha mig i rullstol dygnet runt för att spara på all energi jag fick i mig. Glömmer aldrig när jag fick det beskedet av min behandlare. Som jag grät! Han sa att mitt tillstånd vad livshotande.

Maj

Denna månad stavades ångest - rakt igenom. Började motvilligt äta igen, men oj så jobbigt som det var. Trodde vissa stunder jag skulle dö av ångest. Spenderade mycket tid i ätlabben tillsammans med personal. Till en början var allting jobbigt att äta. De fick förändra mitt matschema många gånger och även det var under ångest.

Min rullstol var kvar med mig och det var jobbigare än någonsin. Försökte hela tiden när personalen tittade bort smita ifrån den och gå så mycket små sträckor som möjligt. Kändes hemskt att bara sitta i den. Var nog svagare än vad jag trodde ändå. En kväll svimmade jag i ett utav badrummen och slog hårt i ansiktet och fick ett stort fint blåmärke efterråt.

Började få åka på små permissioner. Dock med rullstolen hela tiden. Återupptog mycket kontakter med gamla vänner som kom och hälsade på och tog mig ut. Det är jag så grymt tacksam för idag! att de orkade komma och hälsa på mig.

Det var januari - maj. Resten kommer imorgon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...