Hej. Idag har jag varit med min klasskompis Emma. Det började med att jag gick ut för att möta upp henne, sedan gick vi hem till mig. Vi hade i flera veckor pratat om att vi skulle baka någonting. Hittade ett intressant recept på "trasselkakor" i någon Julia-tidning. Det var en sida med halloween special.
Det var lite knepigt och tog ganska lång tid men tillslut hade vi våra färdiga kakor. Jag vet inte om dom blev goda eller inte för jag smakade aldrig på dem men enligt Emma blev dom goda.

Efter bakningen åt vi lunch. Det blev en billyz panpizza med juice för Emma och en morot med vatten för mig. Jag känner bara helt enkelt att jag inte vill äta längre. Var helt slutkörd när hon hade gått hem. Kände mig svag och trött i hela kroppen. Åkte och hyrde film med mamma på eftermiddagen, klättertjuven. Jag minns inte så mycket utav filmen. Tror jag somnade efter halva. Dessutom kunde jag inte koncentrera mig alls på handlingen. Hade allt för mycket ångest över min kopp oboy jag var tvungen att dricka den kvällen.


Sorligt. Sorgligt. Sorgligt. Blev några veckor senare inlagd på sjukhus. Jag var egentligen för ung för allt det där. Vilken 10-11 åring ska bry sig så mycket om mat och utseende?

detta är ett utav de svåraste sakerna. det som förmodligen kommer att ta längst tid för mig att hitta, att acceptera. min nya friska identitet utan ätstörningar.
det känns väldigt läskigt och främmande. jag har varit sjuk i över halva mitt liv att sjukdomen och jag har blivit ett. vi har smält samman, och jag kommer knappt ihåg hur ett friskt liv känns. jag har ju liksom alltid varit "den sjuka sofie", hon med ätstörningarna.

hur var jag då, innan allting började? det enda jag kan gå på är gamla fotografier. jag var nog rätt glad då tror jag. många bilder på mig har jag ett stort smile på läpparna. har livet verkligen varit sådär underbart och bekymmerlöst en gång i tiden?

jag blir ledsen då jag tänker på alla de människor jag träffat på senare tid. alla kontakter jag knutit. det känns sorligt att inga utav dem har fått chansen att lära känna den friska sofie. jag har en kontakt kvar från tiden som frisk, EN ENDA. hon betyder allt i världen , tack A.

jag är rädd. livrädd. skulle ljuga om jag sa någonting annat. rädd för den nya personen utan ätstörningar. hur kommer hon att vara? kommer hon vara någon som jag tycker om?
fast.... det kanske är just rädd som jag behöver vara?

 

När jag gick runt i hemma idag fann jag en sak som varit borta under en längre tid. En sak jag faktikt letst efter men inte hittat. Min gamla dagbok. Jag har aldrig varit någon hejjare på att skriva. Tröttnar ofta och glömmer bort att skriva. Tänker att jag ska göra det men glömmer ändå ofta bort det. Men annars tycker jag att en dagbok är ett utmärkt sätt för en att få utlopp för sina tankar och känslor.

Hur som. Jag var 10 år då jag började sjunka in i ätstörnings-träsket. Då folk omkring mig märkte att allt inte stod helt rätt till. Då jag började fiffla med mat och påvisa olika symptom.
Då jag var så ung togs jag på allvar utav sjukvården och några veckor efter min 11års dag blev jag genom BUP och skolsköterskan inlagd på Eugeniahemmet- en avdelning för barn med psykiska bekymmer. Egentligen var det inte den hjälpen jag behövde men det fanns ingenting annat för mig vid den tiden.

Allting eskalerade snabbt och jag slutade äta helt totalt. Varken mat eller vätska nuddade mina läppar. Då jag svimmade av en morgon på toaletten hade läkarna inget val. De var tvungna att sätta sond på mig. Vikten rasade till ynka 19kg. Jag blev sängbunden. Fick inte resa mig upp ens en gång och hade extravak samt att någon skulle följa med mig på toaletten . Förnedrande är bara förnamnet. Vilket jävla liv för en liten 11årig flicka . Jag skulle varit ute i livet, lekt med mina klasskompisar. Bara fått varit barn.

Då jag hade sond kunde inte Eugenia till en början ha hand om mig så jag skickades till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där började jag för första gången i mitt liv skriva dagbok. Mina dagar var så fruktansvärt långtråkiga så det fanns inte mycket att göra. Skrev mycket om vardagarna på Astrid Lindgren. Om alla pysselsaker jag gjorde, om de olika bakböckerna och recepten jag hittade i olika tidningar. Om personalen som kom och gick . Om sondslangen som skavde som en idiot. Det är så mycket känslor i den dagboken och to be honest så blir jag ganska ledsen av att läsa om det. Om den smärta jag gått igenom. Ännu mer ledsen blir jag när jag tänker på att det fortfarande är jobbigt. När fan ska man få må bra? - Det är upp till dig hur lång tid det ska ta har jag hört.

Ja, men HUR GÖR MAN? Om jag ändå visste det. Visste jag exakt hur jag skulle göra för att få må bra är det klart jag skulle göra så. Ingen VILL må dåligt. Så, hur gör jag?

Funderar på att publicera inlägg från dagboken. Men kanske är det bara dåligt? En sak jag GILLAR med att läsa gamla dagböcker är att man ändå lär känna sig själv lite bättre. Jag kan nu 10 år senare analysera mig på ett hela annorlunda sätt än jag kunde då. Jag är en mer mognare och starkare person. Jag kan se saker ur andra perspektiv nu.