Nu kommer del 3 som handlar om vad som hände den närmsta tiden efter att jag kommit hem från psykavdelningen.

Del 3 ; behandlingarna fortsätter.

Jag var överlycklig över att äntligen få komma hem igen. Jag började skolan igen och till ytan såg allting ut att funka bra. Men det gjorde det inte. Jag hade fortfarande fruktansvärt svårt för att äta. Det var mycket argumentationer och bråk hemma. Mina föräldrar tillsammans med läkaren på psykavdelningen hade bestämt att jag skulle få mer ätstörningsvård eftersom att man inte hade kunnat hjälpt mig med det när jag var inlagd utan enbart fokuserat sig på att få upp min vikt. Dessutom hade jag inte ens ätit något utan sondats upp i vikt. Så alla var överrens om att jag skulle prova på en ny behandling , just för ätstörningarna.

Så efter bara några veckor i skolan fick jag åter igen sluta. Jag fick komma till SCÄ(som då hette Serafen) och börja på deras dagvårdsbehandling som då hette Nike. Det kändes väldigt jobbigt och jag kände mig så felplacerad. Dels för att jag fortfarande inte tyckte att jag var sjuk och dels för att jag var så mycket yngre än alla de andra patienterna. Jag var här alltså fortfarande 11 år medan de övriga patienterna var 16+ .
Det var hårda bud på Nike. Jag förväntades äta upp fulla portiorner från dag ett vilket var för mig som precis börjat äta supersvårt. Jag lyckades aldrig äta upp måltiderna på utsatt tid och fick alltid ersätta med näringsdryck. Jag började även utveckla massa tvång under tiden på dagvården. Jag mådde verkligen riktigt dåligt och jag kunde inte riktigt ta till mig allt som sades.

Efter en tid på Nike bestämdes det att eftersom att jag inte gjorde några framsteg- snarare tvärtom inte kunde gå kvar längre. Dessutom tyckte de att jag var för ung för dagvården, vilket det säkert hade rätt i. De tyckte att jag behövde mer stöd än vad de kunde erbjuda.

Så jag avslutade behandlingen och blev istället slussad till yttligare en annan behandling, Capio Anorexi Center som då låg i Upplands Väsby. Det var sagt att jag skulle komma till deras slutenvård men även där tyckte läkaren och behandlarna att jag var för ung så jag och mamma fick istället flytta till en lägenhet i Upplands Väsby ,som tillhörde Capio och så fick jag min behandling där. Varje dag var det en behandlare som kom och var med mig och mamma och hjälpte oss vid matsituationerna. Mål nummer ett var att få in huvudmåltiderna vilket var en riktig kamp. Mat,tallrikar och bestik åkte i golvet. Jag skrek på mamma hur jag hatade henne. Att jag ville dö. Och efter måltiderna skulle mamma sitta med mig så jag inte fick för mig att gå ut och träna bort det jag just ätit.

Jag tyckte det var fruktansvärt onödigt att bo i lägenheten och ännu mer onödigt att behandlaren kom över till oss. När frukost, lunch och middag satt någorlunda okej skulle vi lägga in mellanmål. Och DÄR bröt paniken ut. Jag ville absolut absolut inte. Så natten innan vi skulle börja med mellanmål , när jag hade försäkrat mig om att mamma hade somnat, smög jag tyst som en mus ut från lägenheten och rymde.

Vart ska en liten 11-åring ta vägen? Jag hade ingen aning. Så jag gömde mig nere vid tågstationen i en buske (tur att det var sent på våren och varmt ute) och när tågen börjat gå smet jag på ett tåg och bara åkte fram och tillbaka. Mamma blev helt förtvivlad. Hon ringde till min behandlare och sedan blev polisen inkopplade.
Fram mot eftermiddagen när jag hade åkt tåg i tusen timmar fick jag nog och hoppade av vid centralstationen. Jag visste inte vart jag skulle. Sedan kom jag på mig själv med att gå till SCÄ (för där kände jag mig ändå lite som hemma?) och knackade på dörren till dagvården. Min gamla behandlare öppnade och släppte in en kall och mycket trött Sofie. Hon ringde min mamma som sedan fick komma och hämta upp mig vid SCÄ. Så mellanmålen slapp jag den dagen iallafall. Det var det enda jag tänkte på.


Jag bodde i Capios lägenheter 2½ månad ungefär tror jag, sedan bestämdes det även där att jag var tvungen att sluta. Så än en gång blev vi hemskickade med ingenting. Ingen slags eftervård eller öppenvårdskontakt av något slag. Utan jag fick gå tillbaka till min vardag och framför mig stod årskurs 6.

   



Sedan får ni läsa om min högstadietid, som blev väldigt turbulent.

Nu har alla fått läsa om mina år innan jag blev sjuk. Och här kommer fortsättningen.
Detta kommer nog bli den delen som är jobbigast för mig att skriva men jag ska göra mitt bästa.

2002- första inläggningen

Jag blev fruktansvärt arg på mina föräldrar som "lurat" mig till behandlingshemmet. Jag ville inte stanna en sekund där. Tyckte att det var så oerhört onödigt. Jag fick träffa en läkare dagen efter(underbar människa, kommer alltid minnas honom) som gjorde kroppsliga undersökningar på mig samt vägde och mätte mig. Han frågade hur jag såg på min egna kropp, varpå jag svarade honom att "jag var tjock". Han frågade om det även var därför jag inte ville äta och jag nickade på huvudet.

Han förklarade för mina föräldrar att min vikt var farligt låg och att jag kunde dö om jag fortsatta svälta mig. Ska inte skriva ut vikter här, det räcker med att säga att min vikt var låg.
Jag ville ändå inte äta något så läkaren förklarade för mig att då var jag tvungen att dricka näringdrycker och gick och hämtade små flaskor med olika slags smaker till mig. Jag förstod då inte vad en näringsdryck var. Jag trodde det var som vilken juice eller saft som helst och tänkte att "okej jag kan väl dricka det där då".
Jag fick dricka 3 stycken om dagen enligt läkarens ordination. Fick även börja göra små aktiviteter på behandlingshemmet och fick en lärare som jag gick till och gjorde skolarbeten med 2 timmar/dag.

Efter en tid bestämdes det att jag skulle utöka min matordination med 4 näringsdrycker/dag istället för 3. Jag hade då lyckats lista ut vad en närigsdryck innnehöll och efter att ha förstått att det var ersättning för mat ville jag inte alls ha dem längre, jag vägrade. Fick en panikattack en morgon och låste in mig på toaletten. Allting snurrade och jag kände mig alldeles skakig i hela kroppen. Allting blev alldeles svart framför ögonen och jag svimmade.

När jag vaknade fram mot kvällen befann jag mig i en sjukhussäng på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Kände mig förvirrad. Vad gjode jag där? En sjuksköterska och avdelningsläkare kom fram till mig och sa att jag hade varit avsvimmad väldigt länge. Och att de hade tagit prover på mig som inte hade visat så bra. Att jag var väldigt uttorkad och avmagrad. Att de var tvungna att lägga en sond på mig. Jag fattade ingenting. Vad var en sond?

De sa åt mig att lägga huvudet uppåt och hämtade en lång slang som de förde ner i min ena näsborre. Jag trodde jag skulle spy rakt ut. Trodde jag skulle kvävas. De sa med mild ton åt mig att svälja ordentligt ett par gånger så slangen kunde åka förbi svalget. Efter någon minut sa sjuksköterskan "någonting har blivit fel här, sonden sitter fel. Vi måste prova med den andra näsborren". Så slangen drogs ut och samma prodecur upprepades igen.
Jag fick ligga kvar på avdelningen i någon vecka och blev senare skjutsad tillbaka till psykavdelningen. Jag hatade sonden. Den skavde och var alltid i vägen. Man kunde inte undgå att märka den. Den gjorde sig påminnd hela tiden. När man skulle göra sig iordning och såg sig själv i spegeln om mornarna. När man skulle borsta håret. När man skulle klä på sig. Dessutom gjorde det fruktansvärt ont att få sondnäringen insprutat i sig. Det gjorde mig illamående. Jag hatade sonden. Så jag bestämde mig för att "nej, nu drar jag ut den" och drog självmant ut sonden.

Läkaren på psykavdelningen kom och blev besviken och ledsen på mig. Så jag fick åka tillbaka till Astrid Lindgren för att stoppa in sonden igen. Så höll det på i fler omgångar. Jag drog ut sonden, och fick åka in och stoppa in den. Kom sedan tillbaka till psyk. men fortsatte dra ut den. En gång när jag drog ut den så svimmade jag igen. Och fick åka in till sjukhuset . Denna gång behöll de mig under en längre tid samt fixade vak på mig för att jag inte skulle dra ut sonden något mer. Jag hade sådan fruktansvärd panik här. Var rädd för allt jag fick i mig. Fick även för mig att min tandkräm skulle göra mig tjock, så jag vågade inte borsta tänderna samt var rädd för att svälja mitt egna saliv så jag gick och spottade i olika muggar hela tiden.

Även om den här tiden var hemsk, så har jag ändå fina stunder härifrån. Och jag önskar inte bort den här tiden.

Ca två veckor innan julafton bestämde jag mig, att jag vill inte ha sond mer. Även om det krävdes att jag var tvungen att börja dricka näringsdryckerna igen så var jag beredd att göra det. Så jag drog ut sonden när jag blev lämnad ensam och gick och sa till läkaren att jag ville börja dricka näringsdrycker. Han var skeptisk men lät mig göra det. Det gick helt okej. Och som belöning för mitt arbete fick jag åka och hälsa på i skolan en dag, vilket var helt underbart!

Jag blev flyttade till behandlingshemmet igen. En kväll serverade de lasange till middag. Och satt där med min näringsdryck som vanligt. Det luktade gott. Godare än vad min dryck luktade. Och jag såg på de andra inlagda och deras föräldrar. Hur alla tog man och åt. Och de var inte tjocka. Så jag tog mod till mig och frågade en behandlare om jag också kunde få smaka lite mat. Och det var så jag började äta igen.

Firade julafton hemma och blev sedan utskriven från behandlingshemmet. Kom enbart dit som dagpatient under några månader innan jag fick komma hem helt. Hade börjat äta. Bytte ut en näringsdryck om dagen till mat.


Duktigt ni kom tog er igenom texten.

Senare kommer delen om min högstadietid

Fick en anonym fråga för några dagar sedan om jag kunde berätta min sjukdomshistoria från det att jag insjuknade till nu. Jag har funderat på den här saken ganska länge men även tvekat då vissa kanske kan triggas eller ta illa upp utav det jag skriver. Jag har även undvikig ämnet för min familjs skull då jag vet att de läser min blogg ibland. Jag och mina föräldrar har ju ändå uppfattat mina sjukdomsår väldigt olika så de lär inte hålla med om /tycka samma saker som jag.
Eftersom jag varit sjuk sedan 2002 finns det ganska mycket att skriva om. Ingen kommer orka läsa allt i ett enda inlägg och jag vet inte om jag kommer orka skriva allt i ett inlägg heller så därför får ni del 1 nu som är åren innan jag insjuknade till min första inläggning.


Åren innan och lite 2002
Egentligen så har jag alltid varit en ganska glad liten skit. Iallafall när jag var liten. Skrattade mycket och tyckte om att dansa, sjunga och kasta kuddar på folk  .
 
Jag fick dock ganska snabbt problem när jag började på dagis. Jag vet faktiskt aldrig riktigt vad eller varför de andra barnen bestämde sig för att gå på mig och frysa ut mig , men de gjorde dem. Fick höra ord som att jag var ful och jag var barnslig som alltid var så känslosam. Jag var nämligen ett barn som lätt grät. Kunde bli ledsen för minsta lilla sak. Jätteledsen. Och det störde de andra barnen sig på. Jag var konstig helt enkelt.

När grundskolan började så hittade jag en vän , en tjej som bodde i grannkvarteret och vi blev snabbt goda vänner, bästisar. Jag tänkte att "nu blir väl allt bra". Men jag hade fel. Min bästis var väldigt snäll när vi två var själva ensamma hos någon men så fort andra blev inblandade så gick hon emot mig. Det bildades ganska snabbt små "gäng" i klassen och jag ville så gärna tillhöra ett utav de där gängen. Men hur tappert jag än försökte så kom jag aldrig riktigt in i gänget. Ibland kunde jag få vara med dem och leka men skulle jag först göra olika "uppdrag" för att få vara med. De kunde vara små saker som att gå och servera mjölk till alla i matsalen eller släpa på allas gymnastikpåsar till och från gymnastiksalen. Och när jag fick vara med och leka så skulle jag vara slav, eller hund eller något annat nervärderande.

Min bästis var väldigt väldigt smal. Och det var här mina dumma tankar om mig själv började uppkomma. Vi hade som en liten lek hon och jag att när vi var hemma hos henne skulle vi väga oss på hennes våg. Vi var nästan lika långa men hon vägde drygt 8-9kg mindre än mig. Jag förstod inte så mycket om just vikt men jag fattade att jag var större än henne, och jag började skämmas över det. På hälsokontrollen i 3an hade vi en otroligt klumpig skolsyster som sa åt mig att "du börjar bli lite rund" och "du borde börja träna ännu mer". Då var jag alltså egentligen inte särskilt stor utan ganska normal.

 
Jag sportade väldigt mycket när jag var liten. Var en sån som ville prova på allt. Allt ifrån ridning till basket.
Men det var två saker jag fastnade extra mycket för. Fotboll och Orgentering. Jag hade tre träningar per vecka och ibland match eller tävling på det. Jag trivdes, för där kände jag mig som en i gänget på något sätt.

Hösten 2001 när jag började 4an slutade jag gå upp i vikt. Ibörjan tror jag inte ens att det var med flit utan att jag gjorde så många aktiviteter. Jag hade väl börjat ta bort onyttigheterna men tänkte inte så mycket mer på det. Jag hade lyckats hitta några fler tjejer i klassen att umgås med , lyckats "halvt" ta mig in i något gäng. Och jag kände mig ganska glad.

Våren 2002 så tog min kompis pappa livet av sig. Det var jobbigt även för min familj då vi stod deras familj väldigt nära och jag som är den känsliga människa jag var mådde själv väldigt dåligt över det där. Jag blev deprimerad och då kom de där "fetto" tankarna tillbaka i mitt huvud, och denna gång bestämde jag mig för att nu ska jag verkligen se till att bli smal. Jag tog det ganska sakta och försiktigt så att folk inte skulle märka allt för mycket. Skippade en macka till mellis där och skippade efterrätten där, och tog en potatis mindre vid lunch och middag. Sedan struntade jag i mellis helt. Jag minns att min papa blev väldigt sur på mig. Jag hade en tjej hemma hos mig och vi skulle äta mellis. Jag drack ett glad oboý och hon åt oboý och mackor. Han frågade om inte jag skulle ha någon macka och när jag sa nej började han skrika på mig att "du ska visst äta en macka".

 

Det blev sommar och man började märka av att jag gått ner i vikt. Jag hade i smyg slutat äta lunch i skolan och det hade gett resultat. Jag spenderade en stor del av sommalovet hos min farmor och hon var på mig direkt om att jag hade blivit så "mager". Jag hatade när hon sa det eftersom jag utgick från att hon ljög för mig. För i mina ögon var jag allt annat än mager. Vi bråkade ganska mycket och hon var på mig som en hök om att jag skulle äta ordentligt. Och att jag skulle fika saft och bullar med de andra. Jag började uppleva riktig matångest för första gången i mitt liv.

Hälsokontrollen i början på 5an blev en helt annat sak än den i 3an. Vi hade fått en ny, bättre skolsyster som direkt insåg att jag hade tappat i vikt och insåg allvaret i det på en gång. Hon började fråga ut mig om hur jag åt och jag blåljög henne rätt upp i ansiktet. Jag åt fortfarande inte lunch i skolan utan hade börjat gå hem för att "äta" istället. Skolsyster sa att jag skulle få komma tillbaka till henne några veckor senare och väga mig igen.
Några veckor senare började även personal på skolan märka att någonting var fel.
Vi var på utflykt en dag och skulle till TomTitts (science-center) i Södertälje. Alla barnen(inklusive jag) hade packat med sig matsäck för dagen. Jag hade pannkakor, festis och ett äpple. Normalt. Men när vi väl skulle gå och äta vår lunch smet jag disktet iväg och hoppades på att ingen skulle märka att jag var borta.
På tågresan hem kom sedan min klassföreståndare fram till mig;

- Sofie, du har inte ätit någon lunch idag!

- Det har jag visst gjort!

- Nej Sofie, jag såg att du gick iväg när de andra gick och åt. Varför vill du inte äta?

- Jag vill bara inte. Jag är inte hungrig.

- Du förstår att jag måste kontakta dina föräldrar nu va?

- Nej, snälla, gör inte det. Snälla låt mig få en chans till.

- Okej, men om vi gör såhär att om du åtminstone äter upp ditt äpple nu på tågresan hem ska jag vänta med att kontakta dina föräldrar.

Hon kontaktade såklart mina föräldrar ändå. Och samtidigt på återbesöket hos skolsystern hade jag tappt i vikt igen. Hon kontaktade BUP och jag fick gå dit med mina föräldrar. Totalt onödigt enligt mig. Och även där ljög jag om hur mycket jag åt.

Någon vecka senare bestämde jag mig för att sluta äta helt. Nåja , jag drack visserligen obo´y men inget mer. Min skolsyster bestämde att jag skulle läggas in på en psykiatrisk avdelning som då låg vid Astrid Lindgrens sjukhus. Jag hade ingen aning om detta utan de satte mig i bilen en eftermiddag och körde dit helt enkelt. Först sa de att "vi ska bara på ett "litet besök" men sedan visade det sig att jag skulle läggas in.


Del 2 kommer senare............

Jag har så otroligt mycket drömmar. Och det är nog tur. För jag tror att utan alla mina knasiga drömmar skulle jag aldrig orka kämpa och ta mig igenom mina jobbiga perioder. Jag är liksom en sån där person som helt enkelt måste sätta upp framtidsmål för att orka kämpa. Jag måste ha saker som motiverar mig. Måste ha något ljust längst bort i den svarta tunneln. Men ni fattar!

Som jag skrivit här tusentals gånger förut så vet ni att jag är en djur-tjej samt en skådis-tjej. Dessa två saker älskar jag och kan inte se mig själv hålla på med någonting annat än just det.

Just nu är stora drömmen Australien. Jag har kontakt med ett par forskare därnere som jag har mailat till och från med i 1½ år. Jag skulle egentligen åkt ner och jobbat där förra hösten men allting sket sig utav olika anledningar. Men nu har jag fått napp om ett delfinforsknings-center nere på ön Kangaroo Island utanför Australiens södra kust.
  
De har bestämt sig för att "ta in mig" på deras doplhine research program och just nu är det min stora räddning. Jag håller mig vid liv och försöker stå ut i vid de värsta ångestattackerna på grund utav detta. Jag vet ännu inte när detta äventyr kommer ske.
Det finns en del av mig vill åka ner dit NU. En del som ska ha så jävla brottom hela tiden. Och inte bara med resor utan med allt i livet. Känner sådan enorm press på mig själv om att jag ska lösa och fixa alla problem på en gång. Om att jag ska (efter att ha mått skit och försökt ta mitt liv) börja jobba heltid som vilken människa som helst.

Samtidigt finns också den delen, förnuftet,  som säger åt mig att "ta det lugnt", varva ner. Ta saker och ting i din egna takt. Skulle jag välja att lyssna som mest på den sidan skulle jag inte behöva känna mig så stressad över att jag inte har fulltidsjobb just nu. Då skulle jag även kunna vänta några år innan delfinprogammet i Australien.
Skulle jag kasta in mig på det nu på direkten så skulle jag krascha totalt(även om det är en sak jag brinner för).

Jag har försökt med liknande saker förut. Att vara för snabb med saker och ting. Vissa människor klarar av att jäkta hela tiden, men tydligen inte jag. 3 exempel på det:

# Efter gymnasiet bestämde jag mig för att börja plugga vidare direkt. Naturvetenskapligt basår. Hur tänkte jag där kan man ju fråga sig. Jag som alltid haft svårt för matte osv. Men jag ville ju så gärna. Ville vara duktig. Jag klarade av de första månaderna i skolan men sedan blev pressen  på oss elever så hög att jag tog ut det över maten och började svälta mig istället. Sedan blev jag inlagd på mandos heldygnsvård med rullstol.

#Efter att ha blivit utslängd från mandos heldygsvård så vart jag så jävla rastlös. Man kanske kunde tänka sig att jag efter denna långa inläggning bara behövde vara hemma och vila mig ett par veckor men nejnej. Jag gick ut direkt och sökte efter heltidsjobb och diverse universitetkurser jag kunde plugga. Ingen vila här inte.

#Efter min resa till Sydafrika förra vintern fick jag ett bakslag, igen, och tappade massor i vikt. Vikten sjönk rejält och jag gick åter igen under den där magra kategorin. Jag var i fysiskt skick så jag borde suttit i rullstol. MEN där återigen kunde jag inte slappna av och vara hemma utan satte åter igen igång och sökte jobb och började sedan jobba några veckor senare. Med ett livsfarligt lågt bmi. Vad. Fan. Tänkte. Jag. På. Där?
Jag kunde dött helt seriöst!!




Så en STOR prövning för mig är att bara försöka vila och acceptera det läget att jag måste ta en "paus" nu.