Som jag älskar min skola. Har sagt det många gånger men säger det igen. Den är bara så bäst ibland. Vi får göra så mycket roliga och udda saker.

Imorse var djurparkshalvan på skolans hunddagis för att lära oss lite om hur man undersöker hundarna plus hur man lägger tassbandage på dem.

Har om jag ska vara ärlig alltid varit lite rädd för just hundar under hela min uppväxt. Kanske kan bero på att jag blev biten av farmors hund när jag var liten. Iallafall så har jag en grymt stor respekt för dem och jag måste erkänna att det gjorde övningarna idag lite jobbiga. Till en början kände jag mig osäker och visste inte riktigt hur jag skulle handskas med hunden min grupp skulle arbeta med. Men det visade sig att det var typ jordens snällaste och finaste lilla hund så det gick ändå väldigt bra. Jag var en av dem i min grupp som lyckades bäst med att lägga tassbandage på hunden. Stolt eller vadå?   

Ännu en rädsla som har börjat avta lite nu. I slutet av lektionen var jag knappt rädd alls längre.

Jag vet inte ens om jag vill gifta mig. Gillar inte den där tanken på att man blir så låst. Men om jag nu skulle gifta mig tror jag inte att jag vill ha ett sånt där gigantiskt bröllop med 100 gäster utan helldre ett litet bröllop i trädgården med några få utvalda bara. De som står mig närmast.

Jag ska ha en lång vit klänning med stort släp och ha en skara små söta barn som ska gå och hålla upp släpet efter mig. Långt löshår ner till rumpan såklart.

Bröllopsresan ska gå till något varm och exotiskt ställe. Kanske Brasilien? Ett besök i regnskogen låter ju inte fel.

Men förmodligen blir det aldrig något bröllop för mig. Inte min grej som sagt.

PUSS

Det finns en plats på jorden som jag älskar mer än någonting annat. Tyvärr har jag bara besök denna plats en gång. Det är långt att ta sig dit och krångligt samt att det kostar massa pengar. Men det är verkligen jordens underbaraste ställe.

Windhoek, huvudstaden i Namiba. Var där för lite mer än ett år sedan med några klasskompisar som jag säkert berättat en massa om redan. Det var den bästa resan jag gjort. Det kanske inte var rätt tid i livet, mådde ganska dåligt i psyket när jag åkte ner dit men sakerna jag fick uppleva. Djuren. Naturen. Människorna. Dofterna. Allting var underbart! Om jag fick en förfrågan om att åka tillbaka till samma ställe någon mer gång i framtiden skulle jag inte tveka en sekund.

Kan man älska ett ställe mer? Nej

Allting kändes så mycket bättre där nere. Jag blev så deprimerad när jag kom hem därifrån. Av att komma tillbaka till vardagen igen. Och som jag och mina vänner grät på vägen hem i taxin till flygplatsen. Vet inte om jag någonsin gråtit så mycket. Grät så jag skakade och ansiktet blev alldeles rött och uppsvullet.

Kände mig fri och levande där nere. Och nästa gång när jag kommer tillbaka (för jag SKA tillbaka)ska jag leva ut allting ännu mer.

Ush vad det finns mycket att oroa sig här i världen egentligen.

Men just nu för mig är det religionsprovet på fredag som är det stora orosmomentet. Har ju inte gått skolan på heltid förut, förns nu. Och som jag har saker efter mig. Har massor att komplitera upp innan jag kan få mina slutgiltiga betyg. Och de ska jag bannemig ha. Tänker inte gå ut gymnasiet utan slutbetyg. Så det är bara till att ta tjuren vid hornen och göra det!

Så, prov på fredag om judendomen då.

Annars mår jag lite sådär. Humöret pendlar mycket upp och ner. Jag får visserligen inte lika djupa dalar som förut men humöret svänger lätt. Om det nu är en positiv eller negativ sak vet jag inte.

Skulle skrivit om ett roligt minne igår men hann inte eftersom jag hade fullt upp igår med skola, teater och gala.

Det är svårt att välja ut ett minne. Har många roliga .

Ett som ploppar upp i huvudet på mig nu är tiden före Namibia då jag och två klasskompisar skulle åka och vaccinera oss. Vi anlände till kliniken och blev bemötta av en supersöt liten tant som skulle ta sprutorna på oss. När jag hade lagt mig ner på britsen och fått min spruta kände jag att jag blev lite snurrig.

Mina klasskompisar sa det till sjuksystern och då försvann hon iväg in till ett annat rum. Efter några minuter kom hon tillbaka med saft som hon började bjuda oss på, bara sådär. Hon höll upp mitt huvud som om jag vore en bebis och typ matade mig med saften. Haha. Hur sött som helst men det såg lite lustigt ut.

Halloj!

Orkar inte blogga någonting om idag. Tar rubriken imorgon istället. Kom alldeles nyss hem från Cirkus inne i stan där jag varit på Svenska hjältar galan tillsammans med två klasskompisar.

Mer uppdatering senare!

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det finns så mycket att säga. Ibland älskar jag dem mer än allt i hela världen och ibland hatar jag dem. Men de har trots allt varit viktiga för mig och gjort mycket fina saker för mig.

Mamma;

Heter Eva och är 47 år. En supermamma på alla sätt och vis. Vi tycker lika om mycket saker och har ganska lika smak om saker och ting. Musik, filmer, kläder m.m Vi åker ibland ut och gör små saker för oss själva jag och Mamma.

Minns i våras när jag åkte in till akuten tillsammans med henne. Hur ledsen hon var och hur hon grät för min skull. Det var mamma jag var ute tillsammans med på min första lilla permission på mando. Minns hur vi var ute och körde med rullstolen hon och jag.   

Pappa;

Heter Björn och är 52, tror jag. Vår relation har genom åren varit lite trasslig och rörig. Det har varit mycket bråk mellan oss om allt mellan himmel och jord. Kanske för att vi är så lika?

Inte lika på så sätt att vi har samma intressen direkt men lika i sättet och personlighet. Jag är nog även den utav mina syskon som är mest lik honom i utseendet. Kanske inte nu men jag var lik honom som barn iallafall.

När det ändå kommer till kritan tycker jag om honom. Även han var ett fruktansvärt stort stöd till mig när jag var inlagd i våras. De dagarna jag var extra ledsen och upprörd var han alltid bara ett telefonsamtal ifrån mig. När jag ringde/sms:ade och sa att jag ville ha honom där tog han bilen/tåget och var där en stund senare. Bara för min skull.   

Så, ja visst kan jag hata mina föräldrar ibland. För allt deras snokande. Övervakande. Oroande. Bråkande. But at the end of the day I still love them.

Vill bara tipsa om en helt underbar film som jag såg i fredags.

Dear John. Handlar om två personer som lär känna varandra en sommar under två veckor. Killen jobbar inom det millitära och är hemma på permission. De blir kära i varandra men tvingar skiljas när han ska tillbaka ut i kriget. De bestämmer sig för att ändå försöka hålla kontakt med varandra och deras realtion håller i sig tack vare att de skickar brev till varandra. Huvudpersoner är ;

Amand Seyfried och Channing Tatum.

En så himla fin och sorglig film. Jag satt och grät floder till den i fredags. Det var så fint, romantiskt, vackert. Allt som behöver finnas i en bra film fanns där. Det var scener då tårarna aldrig tycktes ta slut. Ni MÅSTE seriöst se den. 5 stjärnor utav 5.

Dessutom är Amanda världens vackraste. Och hon sjunger fint med. Kolla bara in;