Ja ni. Inatt drömde jag ingenting(eller jo säkert, men ingenting jag minns).

Sist jag drömde var förra veckan. Dagen innan jag skulle ha mitt prov om judendom. Jag hade läst på så fruktansvärt mycket på det där provet så jag drömde att jag var en jude. Haha.Drömde om att jag var med under andra världskriget.

Men nu är provet gjort iallafall. Så himla skönt!

Och idag fick jag jullov också. Mysigt. Ser så mycket fram emot den här julen nu iår. Det blir en jul hemma med nära och kära. Inte en jul på ett sjukhus!

Finns inte så mycket att säga. Jag är inte så erfaren på den fronten om man säger så.

Men. Jag var väl runt 11-12 års åldern. Gick i 6an. Han hette Anton och det var allting väldigt fjantigt. Vet inte ens om det var riktig kärlek ens en gång. Det var mer att mina klasskompisar (som själv hade pojkvänner) ville att jag också skulle ha en och så "utsåg" jag en kille jag tyckte var okej. Haha

En speciel dag just idag. Ingen runt omkring mig vet vad som hände där, för just ett år sedan. Ingen kan inse eller förstå just hur det kändes. Hur hemskt det kändes. För det gjorde det verkligen. Den 20e december 2009 är ett fruktansvärt datum. Ingen kan nog förstå hur ont det gör i hjärtat av att behöva minnas allt det som hände.Tyvärr kan jag inte glömma det heller. Minnena jag har inom mig kommer alltid finnas kvar.

Det känns lite som igår. Då jag och mamma satte oss på tåget den kalla vintermorgonen. Påväg in till flemmingsberg och huddinges sjukhus. Vi hade fått en detaljerad beskrivning av hur vi skulle ta oss fram. "Ni går rakt fram till ni ser novum-huset" hade han sagt, läkaren vi träffade bara några dagar tidigare.

Vi gick in genom portarna, åkte upp till våning 4 , och där stod vi, utanför ingången till mandometerklinkens heldygnsvård. Blev mötta av en medelålders kvinna med rött hår, Nina, som hälsade mig välkommen och erbjöd sig att visa oss runt. Vi gick igenom avdelningen och jag blev visad till mitt nya rum.Allting kändes fortfarande bara som ett enda stort skämt. Det kunde inte vara verklighet. Men det var det.

Blev senare avdroppad i en fotölj inne på avdelningen där jag blev sittandes i något som kändes som evigheter medan mamma fick prata med diverse personal på avdelningen. Sedan gick hon och lämnade mig där, alldeles ensam med mina tårar. Kände mig så bortstött. Som en liten hundvalp som matte nyss har lämnat av på dagis för första gången.

Sedan kom några veckor utav rent helvete. Men det kan jag inte skriva om nu för tårarna räcker inte till.

En sak vet jag iallafall. Jag ska aldrig mer tillbaka dit igen. Aldrig i livet.

Måste bara tipsa om en låt. Min nya favoritlåt.

Robyn - Indestructible. Så himla skön och härlig låt. Och ja, Robyn är faktiskt hur bra som helst. Har aldrig riktigt förstått hur bra hon egentligen är och hur hon har kunnat bli så stor och framgångsrik som hon är. Men nu tror jag att jag förstår.

Och ett klipp ifrån när hon var med och uppträdde på Svenska Hjältar-galan i måndags. Asgrym!

Glömde att ge en resumé ifrån veckan som varit. Men det har iallafall varit fullt upp. Både i skolan och på fritiden. Veckans guldklimpar var;

måndagen då jag var på galan som sagt samt fredagen då jag var inne i stan med två sötnosar.

Finns så mycket saker att skriva här. Jag har gjort så mycket dåliga/dumma saker genom min uppväxt. Har verkligen inte varit någon snäll flicka.

En sak jag verkligen ångrar är alla tablettöverdoser jag tagit genom åren. Mina stackars föräldrar har fått köra in mig till akuten flera gånger då jag stoppat i mig på tok för mycket saker och de har fått sett mig ligga där med dropp och slangar i armarna för många gånger.

Deras ögon och ledsna/besvikna/arga ansiktsuttryck de haft när de fått reda på mina överdoser.

Tror inte att jag ville dö egentligen. Mer bara.... komma bort ifrån situationen som var. Nu var det ett bra dag sedan det hände sist. Tur är nog det. Senaste gången var i början utav detta året.

Och egentligen ska jag nog känna mig lycklig också, som lever idag. Glad och tacksam för att min kropp lyckats klara av alla dessa saker jag utsatt den för. För i mitt tillstånd jag var i då ska man egenligen inte klara av att få i sig så mycket. Jag menar, jag pressade förfan i mig ett helt alvedonpaket. Förvånad över att jag inte fick grova leverskador av det. Så tack gud för att jag lever. Amen.

Jag har ingen direkt bästis. Har aldrig haft heller för den delen.

Kan berätta om några vänner som betyder extra mycket för mig istället.

Alexandra - En barndomsvän som jag känt sedan jag var sju. Vi har gått i samma klass genom hela grundskolan och alltid stått varandra nära. Men sedan kom gymnasiet och vi splittrades upp under några år. Det var inte fösrns nu i våras vi tog upp kontakten med varandra och började umgås igen. Fast jag kan inte direkt påstå att det första mötet var något vidare bra. Vi sågs på mando då, i våras då jag låg på heldygnsvården sittandes i en rullstol och när vi sågs föll både hon och jag i tårar. Jag för att jag hade saknat henne så otroligt mycket och det kändes så skönt att se någon från "livet därhemma" och hon för samma sak plus att hon grät för jag var så himla smal och utmärglad. Stackare. Hon ska aldrig behöva se mig så igen.

Hon tog mig ut på några utav mina första permissioner och de minns jag med glädje. Hur vi åkte in till stan och gick på bio. Eller ja, gick och gick. Rullen var ju med såklart. Men kul var det iallafall. Hon får mig att må bra och känna mig trygg. Får mig att bli en bättre människa. Älskar dig Alex!

Jennifer är en annan fin vän jag har. Henne har jag inte alls lärt känna lika länge och vi träffades genom internet från början. Hon betyder så mycket för mig. Är min ängel och mitt allt. Får så mycket stöttning/peppning från den tjejen och i hennes sällskap känns allting möjligt. Känner mig så älskar när jag är med henne.

Hon har tyvärr haft(och har fortfarande)det rätt tungt men jag vet att jag alltid kommer finnas där för henne. Stötta henne i allt. Vi har inte fått möjligheten att träffas så ofta och det är synd. Vill träffa henne mer.

Haha! Den här rubriken gillar jag verkligen.

Älskar att fota mig själv och hade jag en egen kamera skulle jag springa runt och fota med den jämt. Kunde inte välja en bild så ni får tre   .

Om jag har förändrats någonting de senaste åren? Jag vet inte. Det får ni bedömma själva. Kanske lite från första bilden men på de andra är jag ändå mig ganska lik va? Förutom att jag har sjukt långt hår då. Nu är det kort :( .

Ser jag äldre ut då? Haha.

Så är även den här dagen avklarad. Jag hade prov imorse om judendomen. Ett prov som jag har pluggat skiten ur mig under två veckor för att lyckas med. Jag drömde t.o.m om att jag var jude inatt, haha. Då har man pluggat alldeles för mycket. Men som det var skönt att äntligen få göra det idag. Och jag tror det gick ganska bra. Jag hoppas så. Vill gärna inte sätta upp för höga förväntningar för då vet jag med säkerhet att jag kommer bli besviken.

När provet var avklarat begav jag mig in till stora staden med två trevliga tjejer, Angelica och Mikaela. Vi strosade runt en stund för att sedan sätta oss ner på en glassbar. Var längesedan jag såg så mycket smaker men efter en stunds funderande tog jag kulglass med smakerna strawberry cheescake samt de två udda juliga smakerna pepparkaka och marsipan. Det var något nytt för mina smaklökar. Haha.

Efterråt julshoppade vi och jag hittade två prefekta saker till mina syskon. Vad det är kan jag tyvärr inte skriva. Det vet bara Angelica och Mikaela än så länge.